Inte vår verklighet, men ack så verkligt!

"Kriget i Syrien", "Flygräd mot Idleb", "Fatbomber" är några ord och uttryck som vi läser i samband med nyhetsrapporteringarna från Syrien och andra krigsdrabbade länder. Vi är många som vet vad krig är, men vi är ännu fler som inte ens vet vad ordet är eller ens innebär.

Som barn växte jag upp i ett krig. Jag visste att det var ett krig först några efter att jag hade flytt kriget. För mig var det verkligheten, livet och vardagen. På den tiden visste jag exempelvis inte att barn lekte ute eller hade leksaker.

Vi var dock bland de som hade det lite bättre. Vi var enbart två familjer i vår lilla skyddslokal. Vi fick se dagsljuset ett antal timmar om dagen sen var det utgångsförbud. Alltså att INGEN fick vara utanför sina säkra hem eller skyddslokaler efter ett visst klockslag.

Mina föräldrar, må Gud välsigna dem, gjorde allt i sin makt för att dölja de grymmaste upplevelserna för oss. Som barn kunde vi behöva gå på toaletten på natten. Det var mammas mardröm att någon av oss skulle behöva det. Det ekade som mest i badrummet, eller rättare sagt det mörka hålet i hörnet av skyddslokalen som vi uträttade våra behov i. När stridsplanen flög över staden kunde man känna vibrationerna av det på sin egen hud! Ett högt, skarpt och otäckt dån som jag upplever i kroppen bara jag tänker på det! Att ta sig igenom ett toabesök på natten var en modig handling.

På morgonen fick vi öppna dörren och se om det fanns tomma skotthylsor som vi tävlade om att samla för att leka med resten av dagen i väntan på dagen efter för att göra samma sak. När elen väl kom gjorde vi lite annat, bla lära oss att läsa och skriva.

Jag hade svårt att tala tydligt i några år efter kriget och så var det för mina andra syskon. Svårt att sova på natten, sängvätning, stamning och viljan att stanna inomhus var några saker som i varierande omfattning följde med oss i livet efter kriget.

Första kvällen i den nya lägenheten i det nya landet var jag rädd och förstod inte riktigt att vi var trygga. Vår lägenhet var på andra våningen och det fanns inga tejp på fönstren. Jag frågade mamma: "Är det inte säkrare att vara i källaren så här dags? Och varför finns det inga tejp på fönstren här?".

Man tejpade fönstren för att minska skadorna från det krossade glaset vid explosioner.

Små och kanske obetydliga upplevelser för dig som läser detta och som har hela eller stora delar av ditt liv varit i trygghet.

Vår familj har varit på ständig flykt och trots alla svåra utmaningar är jag nöjd med det liv som Gud har gett mig, men om det är någon tid jag skulle vilja radera bort från mitt liv så är det krigstiden. Det finns inga vackra stunder i krig, ingen sötma i ett återberätta historier från den tiden och framförallt inga bra känslor att känna inombords när man tänker på det.

Kriget i Syrien är inte vår verklighet, men det är ack så verkligt för varje barn som lever i Syrien idag. Barn som är 9 år eller yngre i Syrien vet bara kriget. De vet ingenting annat. Det är inte först de kommer till ett säkert land som de börjar förstå att flygräder, sönderbombade hus, döda människor, elavbrott, hunger, förföljelse och misär inte är vanligt!

Jag skriver inte detta för att du enbart ska känna medlidande med de oskyldiga i Syrien utan för att bjuda på ett perspektiv som kan vidga dina vyer och hjälpa dig att se världen i sin helhet. Inte endast världen du har vant dig vid att se.

När tårarna runnit färdigt efter att du sett ett klipp från Syrien ska du följa det med en handling. En donation, ett ställningstagande, ett ansvarskrävande från regeringen, en insändare eller vilken aktion du finner lämplig. Du kanske inte riktigt tror att det hjälper. Men passivitet hjälper än mindre!