Lägg önsketänkandet åt sidan och kliv in i livet. Varsågod!

Inspirationstal och filmklipp som handlar om att inte ge upp och överleva svåra situationer talar ofta i metaforer om en ljusare tid efter mörker, ett ljus vid tunnelns slut eller om lättnad efter svårighet. Men vi som lever i det här livet vet vid det här laget att det visst finns utmaningar där det visar sig finnas ljus i slutet av tunneln, men att det även finns andra utmaningar med ett bottenlöst hål som vi bara fortsätter att falla i.

Vid det här laget bör vi få en mer realistisk inspiration om att klara av resan i det bottenlösa hålet än att ge falska förhoppningar.

Vi bör få kunskap om livets natur. Att livet är förknippat med många utmaningar som ändrar oss från grunden. Utmaningar som vi har ingen som helst makt att ändra, övervinna eller få ogjort. De ändrar oss, förblir en del av oss och vi har inget annat alternativ än att leva med den verkligheten.

Jag skulle dessutom säga att livet är varken skapt för att ge oss den slutgiltiga lättnaden eller har kapaciteten att erbjuda det. Som muslim tror jag på detta och har därför rimliga förväntningar på livet.

Inspirationsföreläsare är skickliga talare, men det räcker tyvärr inte till så mycket mer än att få dig att må bra för stunden, men när du går hem och lägger dig på kudden vet du 100% att livet är fortsatt som det var. Du kan inte ändra alla utmaningar med en inställning. Du kan liksom inte med en "inställning" ändra det faktum att din bror har dött i en brutal trafikolycka, eller att du har blivit underkänd i ett viktigt prov eller separerats från någon du älskar. Du kan enbart försöka leva med det faktum att de sakerna är numera en del av din verklighet.

Nu är det här inte ett inlägg för att smutskasta inspirationsföreläsare, tvärtom. Jag tror att inspirationsföreläsare gör en skillnad. Jag efterfrågar ett mer realistiskt förhållningssätt till livets sanna karaktär.

Det går inte att resa bort, dricka bort, röka bort, äta bort eller koppla bort livets utmaningar.

Livet efter detta, paradiset, domedagen mm är några av de svar som jag har valt att tro på. Tron balanserar mitt agerande och lär mig att livet inte är allt, utan bara en del av en större resa mot Gud. Ja, du läste rätt. Gud. Att förneka eller förlöjliga Guds existens är inte samma sak som att Gud faktiskt inte finns.

Reflekterar vi tillräckligt mycket kommer det vara otvivelaktigt för oss att vi är skapta för något mer än att bara leva, tjäna pengar, skaffa barn och dö.

Att denna resa har en specifik karaktär och form, medan kommande har andra karaktärer och former. Att det finns en slutdestination ...men som du vetenskapligt kan varken bekräfta eller avfärda. Faktiskt lika lite som du vetenskapligt kan bekräfta eller avfärda att jag älskar min partner.. Du kan bara följa tecknen och bilda dig en uppfattning om relationens karaktär.

Det behöver du göra! Alltså att följa tecknen och reflektera över livets karaktär och meningen med det. Först då kommer utmaningarna inte längre handla om ett ljus eller ett mörker i sluten av tunneln, utan om en resa med förändrad terräng. Och att du ska klä dig efter väder och inte hoppas på 25 graders sol och värme mitt i snöiga februari!